Jag jobbar sedan åtta månader tillbaka som personlig assistent. Jag har sorterat reklam, svettats i storkök, rensat ogräs på kyrkogård och varit studiogitarrist. Om någon för fem år sedan sagt till mig att jag 2015 skulle arbeta som personlig assistent hade jag med stor sannolikhet fnyst och skakat på huvudet. Det var inte så jag föreställde mig min framtid. Nu är det istället mitt gamla jag som jag fnyser åt. Att prata om då och nu är nämligen relevant när det kommer till min personliga utveckling. Det är omöjligt att inte påverkas av att arbeta som personlig assistent.
Trots att jag inte arbetat som personlig assistent särskilt länge så känner jag att det på många sätt förändrat mitt sätt att förhålla mig till min omgivning. Arbetet kan i korthet beskrivas som att man hjälper en människa med funktionsnedsättning att få vardagen att gå runt. Men många kollegor skulle nog hålla med mig om att den beskrivningen inte på långa vägar räcker till – därav svårigheten att svara på frågan ”vad jobbar du med?” Och somliga rutiner ingår visserligen i varje arbetsdag, men den ena dagen är aldrig den andra lik. Jag kan såklart inte tala för alla personliga assistenter eftersom alla brukare såklart har olika behov och intressen.
Själv jobbar jag hos en 19-åring som, liksom jag, är musikintresserad så vi spenderar många timmar med gitarr och cymbaler. När vi inte musicerar tittar vi på serier, går på konserter eller umgås med min brukares vänner eller klasskompisar. Min främsta uppgift som personlig assistent är att vara en förlängd arm åt min brukare då han behöver hjälp i sin kommunikation med omvärlden.
Jag minns tydligt hur jag i samband med att jag gick mitt intro kände mig bortkommen och många gånger funderade om detta verkligen var något för mig. Hur ska jag hitta min plats i detta? Men tiden gick och ju mer jag lärde mig såg jag också hur viktigt mitt yrke är. Trots att vi människor föds med olika förutsättningar att klara oss här i världen så anser jag att vi alla har rätt att bli lika behandlade, oavsett förutsättningar. Jag minns särskilt hur jag till en början kände mig bortkommen i min kommunikation till min brukare. Kommer vi någonsin att nå fram till varandra tänkte jag. Men tiden gick och jag känner hela tiden hur vi utvecklas tillsammans och att vi verkligen når fram till varandra med det vi vill förmedla. Jag känner verkligen att jag gör skillnad när jag kliver upp om morgnarna och åker till mitt arbete som personlig assistent.
På ett sätt tar det emot att använda ordet arbete då det för mig mer känns som en livshållning. Jag anser att det är viktigt att människor oavsett förutsättningar ska kunna göra sin röst hörd och inte bli pratade om över huvudet. Kan jag bidra till att det förverkligas för en annan människa så växer även jag som människa. Trots att mitt arbete består i att hjälpa en annan människa så är det oundvikligt att jag i viss mån även hjälper mig själv. Min brukare påminner mig dagligen om mina brister och tillsammans växer vi som människor. Mina tidigare yrkeserfarenheter har i mångt och mycket bestått av repetitiva inslag. Nu har jag ett arbete där jag känner att jag gör skillnad på riktigt.
Nu har jag ingen aning om var jag befinner mig om fem år. Men en sak är jag säker på. Jag kommer alltid att bära med mig de erfarenheter jag har fått som personlig assistent.
/Peter Hellqvist
