Ja då har jag varit iväg på min långa resa och är nu åter på mitt fantastiska arbete här på Balans.
Det har varit väldigt roligt att så många av er har följt mig på min resa på Facebook och att ha fått dela med mig av erfarenheter och tankar som jag har.
Någonting som jag verkligen uppskattat och tänkt mycket på under min resa i Australien är atmosfären bland människorna. Folk som jag mött på gatan tittar mig i ögonen och ler på ett oerhört bekräftande sätt, unga som äldre. Och om någon står i vägen eller råkar stöta till någon säger man ”sorry” och möts med ”no worries” eller också kan det hända att man bara börjar prata med varandra. Inte ens barnen stod och glodde på en som de ofta gör här hemma i Sverige. Kanske är det något som de fortfarande tycker är viktigt att lära sina barn men som många föräldrar här hemma för länge sedan bara släppt.
En annan sak som kom som en abrupt påminnelse om att jag hade landat i Sverige igen var när vi hade kommit av planet och skulle passera passkontrollen. Där kommer vi, jag, assistent, sonen och Mats trötta och slitna efter den långa resan och själv halvligger jag ned i min fruktansvärt obekväma supersmala flygplanspirra. Vi närmar oss kön till passkontrollen men tar följe på några andra passagerare i rullstol som blir hjälpta av Arlandas passagerarservice och som passerat hela kön för att visa passen. Vi hade dock ingen hjälp av någon flygplatspersonal utan tyckte att vi klarade oss själva dit och fram till bagageutlämningen. Till saken hör att precis när vi klev av planet sa de till oss att haka på dem så att vi slapp stå i kön. Hur som helst väl framme hör jag några unga män runt tjugofem trettioårsåldern som för övrigt hade suttit på samma plan som oss säga: Men varför står vi och köar när somliga bara kan gå före alla andra?
Vad står det för?
Jag brukar normalt inte gå före andra som står i kö. Däremot händer det att andra går före mig.
Men hur är det nu? Dessa unga män som satt snett bakom mig på planet kunde alla utan problem både gå på toaletten och räta på sig vid behov. När planet väl landat kunde de ta sitt handbagage och snabbt vara ute ur planet för att sedan hämta resten av sitt bagage men självklart måste de först passera passkontrollen. Och ja, där måste de eventuellt stå ca tio minuter i kö.
Jag försökte bemöta deras kommentarer halvliggandes i min pirra men insåg ganska snart att det var kört. Med svag röst och utan elrullstol är man inte kaxig, jag befann mig helt klart i underläge.
Är det det där som kallas den svenska avundsjukan? För det är faktiskt så att jag aldrig hört liknande kommentarer utomlands när jag blivit guidad förbi kön på någon av mina många resor. Förutom kanske någon enstaka gång och då har det faktiskt varit från någon svensk turist.
Är det så att man kanske tänker: Tänk vad fördelar dom där har, t.ex. bli omkringkörd halvliggandes i en obekväm pirra och då få gå före i kön till passkontrollen.
Allt har fungerat förvånansvärt bra på den här resan mycket på grund av min man, min son och min fantastiska assistent Marielle som var med oss.
Som sagt mitt liv är inte en tragedi och jag skulle inte vilja byta liv med dom unga männen på flygplanet.
