Varför utgår vi ifrån att människor med funktionsnedsättning som vi möter i samhället inte förstår….
Är det inte alltid bättre att vi utgår ifrån att alla människor vi möter förstår, fast ibland på lite olika sätt och lite olika mycket. Min erfarenhet genom åren med Love är att han många gånger möts just med att han inte förstår för att han inte på kommando tittar på den han möter. Istället för att säga hej till honom så utbrister personer ”sover han”, talar högt som om Love hör dåligt eller ännu värre – pratar bebisspråk. Love behöver aktiv assistans med sin kommunikation för att kunna få göra sin röst hörd. Det ställer också till det i mötet med nya människor. I dom flesta fall börjar vi alltid med att berätta hur Love gör för att kommunicera. Finns intresset så går det alltid bra. Vill personen däremot inte förstå eller har en grundvärdering som säger att alla människor inte är lika värda då går det inte. Jag funderar mycket på vad som krävs för att vända synen på personer med funktionsnedsättningar. Jag är av den tron att jag tror att det går att förändra med idogt arbete och genom att påvisa goda exempel. Vi har genom åren ofta blivit så ifrågasatta och utsatta för kommentarer,” Kan ni läsa tankar?”… ”Är det verkligen Loves ord och vilja som uttrycks när han använder assistenternas röst som hjälpmedel?” För oss räcker det med att vi ser och känner att Love responderar och bekräftar både i kroppsspråk och ljud när vi pratar med varandra, det borde räcka.
Ifrågasättande av tjugo treårs erfarenhet och god kännedom om en person, tron om att vi hittar på är märkbar. Då ställer jag frågan, vad är alternativet?!
