År 2007 fick jag för mig att jag skulle åka till Australien.
Och så blev det, jag, min familj och min assistent.
Allting var väldigt bra förutom att jag från dag ett drog på mig en förkylning som sedan bara blev värre och värre tills jag till slut fick söka upp ett sjukhus.
Till saken hör att jag inte själv kan hosta upp när jag blir slemmig utan behöver att någon trycker mig på magen ganska hårt tills det kommer upp.
Och då kanske ni kan tänka er, att göra det tjugofyra timmar om dygnet i fyra veckor. Både assistent och make är slutkörda och själv är jag halvdöd.
Och nu har jag återigen bestämt mig för att jag ska åka till Australien.
Närmare bestämt Tasmanien som ligger nedanför, och hälsa på ett par vänner som bor där.
Det är min före detta personliga assistent som för 13 år sedan arbetade hos mig.
Det är med skräckblandad förtjusning som jag gör denna resa.
Men vad skulle kunna gå fel, allting är ju så himla modernt nu för tiden.
Man sätter sig ju bara i bilen, åker ut till Arlanda och där kliver man ju bara på ett flygplan och när det landar går man av.
Så vad skulle kunna gå fel då?
Ja, egentligen det mesta, att jag blir förkyld, får en massa slem som jag inte kan hosta upp trots hostmaskin och allt annat. Att rullstolen är trasig när jag väl kommer fram eller min lift som jag också är oerhört beroende av.
Eller att planet ramlar ner i havet och jag är den enda överlevande och så kommer en haj och äter upp mig.
Problemet är att man är så himla rättslös och utsatt då man behöver ha med sig en massa hjälpmedel som man inte kan vara utan och kanske dessutom bli bemött av en överlägsen attityd där man är helt i händerna på personer som med sin makt och position kan göra resan till ett helvete. Jag har rest i många år och det har inte förbättras nämnvärt.
Man blir helt godtyckligt behandlad och ifrågasatt vad det är man ska få ta med. Oftast slutar det med att man får med sig allt efter en hel del tjafsande och ringande hit och dit. Men då är det bara på nåder och bara denna gång. Detta upprepas även på hemresan.
Det finns ju gånger där vi helt chockade sluppit igenom nålsögat utan några som helst problem. Och godtyckligt är det för det finns faktiskt inga regler på vad man får ta med. Förresten, det kanske finns regler men dom har varken jag och definitivt inte flygplatspersonalen sett.
Men nu har jag bestämt mig för att själv ladda med en positiv inställning och inte låta mig provoceras av eventuella småpotentater.
Vi ses på Balans Facebook där jag hoppas att ni ska kunna följa mig på min resa.
