Så har ett helt år har gått igen.
Trots otaliga dagar på sjukhus, hemma ett läckande tak, byte av innerdörrar, fönsterrenovering och på det ett mycket intensivt arbetsår känner jag tacksamhet över det liv jag har.
Jag är tacksam över att vi faktiskt har tak över huvudet, ett jobb att gå till, barn att vara oroliga för, till skillnad från många andra runt om i världen eller här hemma i Sverige. Det är väl det som är att leva, det är väl det som är livet.
Vi har haft ett jobbigt år på många sätt, ett år som jag helst inte vill ha tillbaka. Jag slås ofta av hur skört ett liv är och att vi alla bara är till låns en kort stund.
Under vår, sommar och höst har Love blivit beviljad mer assistanstid och vi har varit tvungna att mitt i allt detta rekrytera nya assistenter. Det som slagit mig är hur lång tid det tar att lära känna en ny person och hur svårt det måste vara för en ny assistent att lära känna oss och hela Loves liv.
Att leva med personlig assistans är också att vänja sig vid att livet stannar upp för en lång tid vid introduktion av nya assistenter. För oss stannar livet av ungefär ett år innan vi känner oss trygga med varandra. Efter ungefär ett år kan jag gå till jobbet utan att ha en klump i magen, utan att fundera på om telefonen kommer att ringa för att den nya assistenten inte riktigt kan hantera alla situationer än.
Men efter ett år infinner sig ett lugn och man kan bara leva livet igen utan att fundera, allt går tillbaks till det” normala” och jag slås av att det bästa som har hänt oss är Loves assistenter – utan er inget välfungerande liv, utan er skulle livet stanna av för alltid.
Ni frigör livskraft – Tillsammans gör vi skillnad
Gott nytt år!
