Att leva med assistans kan vara väldigt påfrestande men också väldigt härligt för hur det än är så skulle jag inte överleva utan mina assistenter. Det är extremt viktigt för mig att jag känner att jag har bra personkemi och kontakt med mina assistenter. Det är a och o för att det ska fungera och det påverkar hur jag mår också.
Jag har upplevt genom åren och framförallt när jag var yngre att inte alltid assistansen riktigt har varit på mina villkor. Jag har varit för snäll och inte alltid vågat säga vad jag vill eller tycker. Det har varit ganska lätt att köra över mig men nu när jag har blivit äldre så vågar jag säga till mer men det kan fortfarande vara lite svårt ibland i vissa situationer.
Jag tänker mycket på framtiden och funderar på hur det ska bli när min mamma inte längre kan vara lika delaktig som hon är nu. Vem ska hjälpa mig med saker som hon gör idag? Kommer jag att behöva en godman eller inte?
En annan oro som jag har är att hitta bra assistenter som jag litar på när jag inte har mamma eller en god man.
