Hoten haglar från alla håll och kanter, i stort sett dagligen det senaste året har det i sociala medierna förekommit nyhetsinslag, artiklar, debattinlägg, insändare och HOT om neddragningar av den personliga assistansen. Rätten att leva som andra oavsett funktionsnedsättning är på allvar hotad.
Men alla människor ska kanske inte ha samma rätt till ett gott liv? Har alla människor lika värde?
Det är den frågan som måste ställas. Och om vi kommer fram till att vi gemensamt svarar ja på den frågan så måste alla, inte bara vi som lever med assistans, börja vakna NU, här och nu och ta ansvar.
Det här kan hända dig eller någon i din närhet. Det kommer att fortsätta födas barn med funktionsnedsättning, det kommer att fortsätta hända olyckor som på en sekund förändrar en människa och hennes närståendes liv för alltid… varför ska en vakna först när det är för sent?
Tycker andra att vi lever lite extra lyxigt, vi som lever med personlig assistans? Att vi har det lite extra bra för att vi har utomstående personer hemma hos oss varje dag, kväll, natt, helg, semester, jul, nyår ja jämt?
Vi har valt insatsen personlig assistans för att vi inte kunde leva med tanken på att lämna bort Love till det barnboendet som föreslogs oss den dagen vi skulle flytta hem från sjukhuset. Vi kunde inte leva med tanken på att vår nya lilla familj skulle splittras. Att Love skulle tas ifrån oss, den lilla krabaten som inte ens skulle ha överlevt utan min övervakning på sjukhuset, det fanns inte i vår föreställningsvärld, han var ju en av oss!
Jag älskar mina söner över allt annat i hela världen, jag skulle aldrig vilja vara utan någon av dem.
Vi har kunnat vara en familj i 21 år på grund av den personliga assistans Love har.
I höst väljer han att lämna sitt hem, på eget bevåg, inte för att någon annan vill det eller säger att han ska göra det. Han vill flytta hemifrån. Rätt naturligt i hans ålder. Och tänk att vi som föräldrar får vara med om detta, att vår son flyttar hemifrån precis som vilken annan vuxen man som helst. Det är en dröm som blivit verklighet, jag trodde inte det för 21 år sen. Utan den personliga assistansen hade det aldrig kunnat bli verklighet, aldrig kunnat ske, som så mycket annat.
Så upp till kamp, alla. För människors lika värde och rätt att ta del i samhällslivet som alla andra.
För det är väl så vi vill ha det, vi svarar väl ja på frågan?
