I natt blev jag väckt av en fin knackning på dörren.
Madde, Loves nattassistent viskade lite tyst: Det är inget allvarligt som hänt, Love mår bra men det är stopp i matslangen.
Skönt tänker jag det var inget värre.
Denna gång kom inte hjärtklappningen av rädsla för att Love skulle vara dålig. Jag sätter på mig lösningsfokusskallen och går in till Love. Låt se hur löser vi detta? Men först…
Har jag nattlinne på? Hur ser jag ut i håret? Luktar jag illa i munnen?
Alla dessa saker skulle jag ha tänkt på om det inte hade varit för att det var just Madde med sina tio år hos oss som väckte mig.
Jag är trygg, jag har tillit, jag har respekt för henne precis som hon har för mig och vårt hem. Frågorna ovan blir då oviktiga!
Tänk om alla kunde förstå hur kvalificerat detta yrke är och hur viktigt det är för oss som lever med assistans att vi får behålla våra assistenter under lång tid så vi kan känna oss trygga i vårt hem.
Tack Madde för din fina knackning i natt!
Ps Trots tips från sjukhuset att spola slangen med Coca-cola så hjälpte inte det. Det blev en tur till akuten för att få ordning på stoppet. Ds
