Det här med att kunna skapa tillit till människor. Det är inte lätt. Särskilt när man gång på gång utsätts för att bli sviken av människor. Personer som kommer in i ens liv och inte tar sitt uppdrag seriöst och på allvar.
Vi har tappat räkningen på hur många människor vi släppt in i vårt hem och som efter en kort tid struntar i att dyka upp eller som efter en dag eller en vecka kommer på att det här jobbet inte var som de hade tänkt. Eller att inte ta sitt ansvar att komma i tid eller inte ha koll på att man just idag har ett arbetspass. Att inte ha förståelse för hur det påverkar Lovisas liv för lång tid framöver.
Men är det verkligen bara p g a oseriösa människor hennes liv påverkas negativt? Hur påverkar mitt eget beteende hennes liv och förmågan att skapa tillit?
Att stanna upp och reflektera är något som jag försöker jobba med dagligen, oavsett vad jag hamnar i.
Att hamna i skottgluggen är inte kul. Det gör Lovisa många gånger. Att som förälder välja vilken hatt man ska ha på sig vid olika tillfällen, assistenthatten, mammahatten, ledarhatten o s v. Att göra rätt val är det som för mig många gånger felar. I situationer där jag utan förvarning ska agera assistent för att något akut uppstått, är det för mig svårt att välja assistenthatten. Att göra fel val påverkar Lovisa negativt. Det drar igång mycket tankar hos henne. Hon har inget talat språk och har därmed inte samma möjligheter som mig eller någon annan i familjen att uttrycka i ord vad som rör sig i hennes huvud. När jag kommer på att jag faktiskt valt fel hatt gäller det att försöka rädda upp situationen så gott det går.
De gånger jag valt fel hatt och sedan tillåter mig själv att stanna upp och reflektera över situationen ser jag tydligt i min dotters ansiktsuttryck och kroppsspråk att hon är orolig över att bli lämnad ensam.
Det här med att känna en oro och rädsla över att bli lämnad ensam sitter även djupt hos mig. Detta har blivit än mer påtagligt nu i denna pandemi. Att som förälder bli utlämnad, när många assistenter är sjuka samtidigt För mig blev det en stor oro när det började pratas om att isolera hela Stockholm, förutom för dem som har samhällsviktiga arbeten. Och där ingår tydligen inte yrket personlig assistent, vilket för mig är helt befängt!! Många familjer kommer stå helt utan möjlighet att få hjälp av sina personliga assistenter, om ett helt samhälle stängs ner. Vi hänvisas att arbeta hemifrån. Hur skulle det ens vara möjligt om inga utomstående assistenter finns på plats? Lovisa har dygnet runt assistans. Den ekvationen går inte ihop för mig!! Vilken hatt ska jag välja i detta läge? Kanske borde införa en upp-till-kamp- hatt, som får symbolisera rätten till att leva det liv man vill leva. Detta skapar absolut en otrygghet i tillvaron.
I min egen oro och felvalda hatt är det lätt att glömma bort vem jag är där för! Utifrån vad jag förmedlar i ord och kroppsspråk i Lovisas närvaro kan det bli en negativ påverkan på henne.Det påverkar mer än vad man tror och skapar också en otrygghet!
Vem är vi här för? Vems liv ska fyllas med livskraft och energi? Det är frågor som Lovisas assistenter verkligen kan svara på. De är med i hennes liv utan att behöva välja hatt. De är där för henne och lägger bort sina egna behov, ser till att hon kan bygga upp en tillit och känna sig trygg. Det skapar trygghet även för mig och resten av familjen.
Om du behöver välja hatt, se till att välja rätt!
// Jessica, mamma till Lovisa 14 år
