Det är få människor som förstår vad personlig assistans innebär för människor som är beroende av den för att överleva. Min bror @l0rdl0ve är beroende av dubbel assistans 24 h/dygn för att leva. Han är också beroende av ventilatorer, hostmaskin och andningshjälpmedel. I vår familj har vi lärt oss att leva med rädslan att förlora honom, vi har lärt oss att livet är skört och att alla liv inte är lika värda. Under covid -19 pandemin har dessa lärdomar blivit än mer påtagliga. Vi är inte bara rädda för vad som ska hända om Love blir smittat utan också för att hans liv inte ska prioriteras att försöka räddas. Hans liv anses nämligen inte lika värt som mitt. Love har blivit avrådd av sin neurolog att åka till sjukhus om han skulle drabbas av covid -19. Han skulle då inte få ta med sina personliga assistenter eller andningshjälpmedel till sjukhuset, då dessa hjälpmedel anses sprida smittan ytterligare. Det skulle betyda att livet tog slut för Love.
Varför ger vi palliativ vård till äldre och personer med funktionsnedsättning? Varför får vissas liv prioriteras bort? Vem bestämmer hur mycket ett liv är värt?
Just nu pågår en urvattning av den personliga assistansen, det diskuteras hela tiden om vad som är grundläggande behov och vad som ska krävas för att få personlig assistans. Vi går mot en fascistisk syn på personer med funktionsnedsättning. Många lever med rädslan av att förlora sin assistans varje dag och med rädslan av att livet kan bortprioriteras när som helst, för deras liv är helt enkelt inte lika mycket värt som andras.
Har fascism någonsin gjort vår värld till det bättre?
Jag säger som Ane Brun gör i en av hennes sångtexter: ”I can’t believe that we won’t learn from history. We must be better than this.”
Tack till alla personliga assistenter, ni gör ett fantastiskt jobb! 💐
#upptillkampförpersonligassistans ✊🏻
//Frida-Louise, syster till Love Molin
