Hej alla ”Balansare” och alla ni andra som är inne och besöker vår nya hemsida. Från och med nu kommer jag att försöka skriva varje vecka på min blogg här. Jag kommer att ta upp olika teman kring hur det är att leva med funktionsnedsättning. Jag läste en debattartikel som skrevs för några dagar sedan i Svenska Dagbladet där Försäkringskassans nya generaldirektör Ann-Marie Begler skriver ”Nu tar vi krafttag mot assistansfusket”. Hon skriver om överutnyttjande och fusk inom assistansersättningen och missbruket inom assistansen.
Jag är inte själv speciellt insatt i de olika turerna kring fusket men jag har förstått att de siffror hon hänvisar till grundar sig på gamla uppgifter som inte verkar stämma med verkligheten. Hon är nytillträdd så hon vill ju självklart visa sig duktig och handlingskraftig genom att stävja kostnaderna och visa allmänheten att hon minsann ska komma till rätta med detta.
Jag bedömer mig som en normalbegåvad person och jag förstår att det förekommer både bedrägerier och överutnyttjande inom assistans precis som i all skattefinansierad verksamhet. Men vad händer med oss människor som inte kan leva utan denna reform och våra personliga assistenter, när det enda som journalister vill skriva om är den ”galopperande” kostnaden för personlig assistans? Hur känns det för oss? Man skriver om fusk och i samma mening nämner man att kostnaden är för hög. Allmänheten får ju genom detta en uppfattning att det mesta är fusk. Har journalisterna tappat sitt kall att försvara dom ”svaga” i samhället?
Det är snart dags för en ny tvåårsomprövning för min del. Och jag fasar för det. Jag minns min föregående där jag under tre timmar blev ”förhörd” om varje minut i mitt liv. Det är som att gå genom tullen och känna sig skyldig fast man inte smugglat något.
