Att leva med funktionsnedsättning innebär att man möter människor med olika värderingar och att man hela tiden måste kämpa för att få leva det liv man fått precis som vem som helst. Man kan tycka att det vore självklart men så är inte fallet.
Att inte bli talad till .
Att talas om.
Att inte tas som självklar.
Att ifrågasättas och att inte få ha rätten till sin integritet.
Det sistnämnda hände just i dagarna när Love precis blivit inskriven på en ny avdelning. Jag kommer på morgonen och ska gå in till honom. Blir stoppad på väg in då Love är på toaletten. Jag ställer mig utanför för att vänta på att bli inropad. När jag står och väntar kommer en stressad äldre herre springandes och drar upp dörren till Love.
– Du min son är på toaletten så du får vänta med att gå in, säger jag.
Han lyssnar inte utan drar tag i andra dörren.
– Hallå du får vänta med att gå in, min son är på toaletten, säger jag igen nu mer bestämt och med lite höjd röst.
Mannen vänder sig tvärt om, tar några stora ilskna kliv mot mig. Han ställer sig väldigt nära och börjar skrika rätt i ansiktet på mig att jag minsann inte respekterar hans yrke och att han har rätt att gå in till sina patienter när han vill. Jag svarar att jag visst respekterar hans yrke men att han måste respektera min son som just nu är på toaletten.Vi står och tjafsar med varandra en liten stund. Läkaren vänder mig ryggen och går därifrån i vredesmod. Han kommer runt hörnet sen vänder han tillbaka, ställer sig på behörigt avstånd och säger:
– Låt oss sluta tjafsa och tala om det som är väsentligt, hur mår din son?
Jag tänker: Hade han gått in till någon annan person som satt på toaletten och mitt i kissandet frågat hur hen mår?
